När jag sitter tyst för mig själv är det som värst. Tex när jag jobbar och sitter i kassan. Dom stunder som det är jättelugnt sitter jag bara funderar. Får ont i magen och allt det där.
Tänker på USA. Räknar dagarna flera ggr om dagen. Fantiserar och dagdrömmer.

Detta är farligt. Men om 20 dagar kommer det nog lätta. Om 20 dagar åker jag och min far ner på mitt avresemöte. Där får jag träffa andra studenter och blivande klasskamrater. Förhoppningsvis hitta någon att prata med. Det skulle hjälpa otroligt. Det är svårt att prata med vännerna här uppe om vad man går igenom och alla olika känslor som virvlar runt i kroppen.