Ju fortare dagarna går desto mer stressad känner jag att jag blir.

 

Den stora dagen närmar sig med stormsteg. Dagen då jag kan lämna körskolan med eller utan körkort. Ekonomin stressar mig mer än vanligt. Finns saker jag verkligen skulle behöva handla, men som får vänta. Familjen erbjuder sig att hjälpa mig. Men ni som känner mig vet hur otroligt svårt jag har för att ta till mig hjälp. Både psykisk hjälp och fysisk hjälp. Om ni förstår vad jag menar?

Jag har alltid haft otroligt svårt att ta emot pengar. Har jag verkligen, verkligen behövt så har jag motvilligt tagit emot hjälpen. Men känner jag att jag kan kanske klara det ändå, så gör jag allt jag kan. Enda till sista öret och modet.

 

Anledningen varför jag allt har blivit såhär just nu är att jag har ju "äntligen" fått min första CSN-räkning. Mitt uppe i mitt körkort. Hade jag bara fått klart körkortet och fått den summan ur världen. Men icke, nu är det två saker som ligger och gnager.
Som alltid så kommer jag klara detta. Det är bara fram till det ögonblicket som jag har en tendens till att stressa upp mig kanske en aning för mycket.

 

Nej, nu ska jag mysa upp mig i soffan framför en film och försöka tänka glada tankar.

Finns ju trotsallt människor som har det sämre.