4 Augusti 2012
A year has passed. A year full of joy and happiness. Santa Barbara was absolutely not what I thought it would be ... It was, and still is so much better. It is where I found myself.
It's been two months since I came back to Sweden and not a day goes by without me thinking of California.
The sun, the ocean, the sand between my toes. State Street, Yoghurtland, Kahuna Grill, Seven Falls. Everything!
My flights between Sweden and the United States was certainly not the best, but I would do anything for the chance to experience everything again.<3
Going to the U.S. and study photography was probably the best decision I made in my entire life. Sure, living across the world have had their ups and downs. Especially considering how much I missed my nephews.
But I loved living in Santa Barbara.
The idea was that I would go back and visit in November. Now it looks like I have to skip it. But one day I will return.
In Swedish/På svenska. xD
Ett år har gått. Ett år fullt av glädje och lycka. Santa Barbara var absolut inte som jag trodde att det skulle vara... Det var, och är fortfarande, så mycket bättre. Det är där jag hittade mig själv.
Det har nu gått 2 månader sen jag kom tillbaka till Sverige och inte en dag går utan att jag tänker på Kalifornien. Solen, havet, sanden mellan tårna, State Street, Yoghurtland, Kahuna Grill, Seven Falls. Allt!
Mina flygresor mellan Sverige och USA var verkligen inte dom bästa, men jag skulle göra allt för att få chansen att uppleva allting en gång till. <3
Att åka till USA för att studera fotografering var nog det bästa beslut jag gjort i hela mitt liv. Visst, att bo på andra sidan jorden har haft sina ups and downs. Speciellt med tanke på hur mycket jag saknat mina brorsöner. Men jag älskade att bo i Santa Barbara.
Tanken var att jag skulle åka tillbaka och hälsa på i November. Nu ser det ut som att jag måste skippa det. Men en vacker dag kommer jag tillbaka.
26 Juli 2012
Jag hatar detta. Jag ogillar verkligen Sverige just nu... Jag är trött på att det alltid ska vara skitväder. Jag lämnade Santa Barbara, solen och värmen med tron att jag iaf kommer få liiite värme i Sverige innan vintern skulle attakera. Men icke. Thji fick jag, antar jag. Jag kan nog räkna sommarens fina och varma dagar på fem fingrar. Jag är trött på att det alltid regnar, blåser, är mulet, HAGLAR! :O This sucks, BAAAAD!
Varje dag längtar jag tillbaka till mig kära Santa Barbara. Att kunna vakna upp och kanske bli glad att det endå kommer några droppar regn för att rensa lite. Att kunna vakna upp med solen i ansiktet och veta att detta kommer bli en fantastisk dag.
Jag vet att jag tjatar väldigt mycket, kanske tillochmed extremt mycket, om hur mycket jag saknar mitt underbara Kalifornien. Men det är så det är. Jag gör det bästa utav min tid här i Sverige nu, men innerst inne går jag nog bara och tänker på sol och badstränder i hopp om att vädret kanske vänder här i Sverige snart. Lite mer energi vill jag ha innan mörkret, vintern och kylan kommer. :/
Sluttjatat om USA. Sitter på jobbet och ska strax städa i hallen och på toaletterna och sedan byta affischer i en trottoarpratare. Klockan 2 ska jag gå iväg en snabbis och klippa mig. :) Måste verkligen bli av med mig kallufs. D: Jag älskar att jag äntligen fått lite längre hår, men det är så grymt risigt eftersom jag inte klippt det på ca. 8 månader. xD
Är grymt laddad inför helgen. SOOOOVA! XD Känner mig helt utmattad. Tycker inte att veckan varit speciellt tuff, endå är jag trött i hela kroppen. Kan dock också bero på massagen jag fick igår. Det var massa stress och skit som släppte.
Nej, nu ska jag fortsätta med mitt. Ni har iaf fått en lite längre uppdatering om what's new. :P
(Btw, den dåliga uppdateringen beror mest på att jag inte har internet i lägenheten än. Men ska jag nog fixa snart. :)
22 Juli 2012
Tanken var idag att jag äntligen skulle ta mig tid till att uppdatera bloggen om vad som hänt sen sist jag bloggade. Men jag är alldeles tom i huvudet...
Får nog vänta några dagar till..
Får nog vänta några dagar till..
Ni vet iaf att jag fortfarande lever och dom flesta som följer bloggen följer mig på Facebook också. Så lite vet ni. :)
30 Juni 2012
29 Januari 2010 köpte jag min första lägenhet. Efter en lång väntan på renovering fick jag flytta in 13 Augusti 2010. Om lite mer än en månad firar jag 2 år i min lägenhet. Dock under dessa två år så har jag hunnit hyra ut den i andra-hand under min tid i USA. Så i Januari 2013 har jag ägt lägenheten i 3 år, men bara bott där i 1½ år. xD Wierd, I know. Men så är det.
Varför jag tog upp detta nu är för att jag idag fick tillbaka mina nycklar från killen jag hyrde ut den till medans jag var i USA. Så nu är jag en glaaad tjej som förhoppningsvis flyttar tillbaka in imorgon om det ïnte regnar allt för mycket. :P
Varför jag tog upp detta nu är för att jag idag fick tillbaka mina nycklar från killen jag hyrde ut den till medans jag var i USA. Så nu är jag en glaaad tjej som förhoppningsvis flyttar tillbaka in imorgon om det ïnte regnar allt för mycket. :P
Tittade igenom min externa hårddisk och hittade en massa gamla bilder. Bla. denna. Lite mer än en vecka innan jag flyttade in i lägenheten. Jobbar och står i, försöker få fint i lägenheten. :D
23 Juni 2012
Det var ett tag sen sist jag skrev någonting här i bloggen ochdet sista jag skrev var kanske inte så himla glatt.
Den största händelsen är att jag har fått jobb. På Folkets Hus. Kanske inte det bästa eller roligaste jobbet, men det är ett jobb och jag är glad över att ha någonting att göra om dagarna. Den fina titeln som jag fick är administrationsbiträde. :) Det låter i alla fall coolt. :P
En sak har jag kommit fram till - Jag vill INTE stanna kvar här uppe i Norrland. Under mina 13 år som norrlänninng så har jag nog aldrig trivts. Jag åkte ner till Eskilstuna och hälsade på släkten så ofta jag bara kunde. Nu, efter mina 9 månader i Kalifornien, så är jag 100% säker på att jag verkligen inte vill bo här.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen och jag vet inte när. Men inom en snar framtid så hoppas jag på att ta mitt flyttlass och åka söderut. :)
Den största händelsen är att jag har fått jobb. På Folkets Hus. Kanske inte det bästa eller roligaste jobbet, men det är ett jobb och jag är glad över att ha någonting att göra om dagarna. Den fina titeln som jag fick är administrationsbiträde. :) Det låter i alla fall coolt. :P
En sak har jag kommit fram till - Jag vill INTE stanna kvar här uppe i Norrland. Under mina 13 år som norrlänninng så har jag nog aldrig trivts. Jag åkte ner till Eskilstuna och hälsade på släkten så ofta jag bara kunde. Nu, efter mina 9 månader i Kalifornien, så är jag 100% säker på att jag verkligen inte vill bo här.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen och jag vet inte när. Men inom en snar framtid så hoppas jag på att ta mitt flyttlass och åka söderut. :)
Bjuder på en bild på mig och Anna som JT tog. :)
3 Juni 2012
Varför jag? Varför nu?
Det kan bero på förkylningen som trycker på i huvudet. Men det är lite deprimerande att bo här uppe i Norrland. Inte bara det. Jag har aldrig varit den med mycket vänner, fören jag flyttade till Santa Barbara. Där fick jag mig en hel hög med fina och underbara vänner.
Man läser på facebook; Dom är så välkomna hem. Alla vill vara med dom och dom hittar på en massa saker med deras saknade vänner här i Sverige. Vad gör jag då? Jo, jag sitter och skypar med mina SB-vänner som finns överallt i hela Sverige.
Folk frågar hur det känns att vara tillbaka? Skit! Det känns skitsurt! Det enda som känns bra är att jag äntligen får krama och pussa på mina brorsöner.
Finns säkert folk som tar illa vid sig nu, men struntsamma. Det är såhär jag känner innerstinne.
Att gå från att ha minst 10-15 personer runt om sig 24/7 i 9 månader till att komma upp till Norrland där man sitter ensam, fastklämd, i en håla är fan tufft. Det är ingen som någonsin kommer att förstå mig på riktigt.
Jag kan försöka att berätta, men det kommer aldrig gå till 100%. Det finns så himla mycket att berätta om, så många känslor, minnen.
Det kan bero på förkylningen som trycker på i huvudet. Men det är lite deprimerande att bo här uppe i Norrland. Inte bara det. Jag har aldrig varit den med mycket vänner, fören jag flyttade till Santa Barbara. Där fick jag mig en hel hög med fina och underbara vänner.
Man läser på facebook; Dom är så välkomna hem. Alla vill vara med dom och dom hittar på en massa saker med deras saknade vänner här i Sverige. Vad gör jag då? Jo, jag sitter och skypar med mina SB-vänner som finns överallt i hela Sverige.
Folk frågar hur det känns att vara tillbaka? Skit! Det känns skitsurt! Det enda som känns bra är att jag äntligen får krama och pussa på mina brorsöner.
Finns säkert folk som tar illa vid sig nu, men struntsamma. Det är såhär jag känner innerstinne.
Att gå från att ha minst 10-15 personer runt om sig 24/7 i 9 månader till att komma upp till Norrland där man sitter ensam, fastklämd, i en håla är fan tufft. Det är ingen som någonsin kommer att förstå mig på riktigt.
Jag kan försöka att berätta, men det kommer aldrig gå till 100%. Det finns så himla mycket att berätta om, så många känslor, minnen.
1 Juni 2012
Idag har det gått en vecka sen jag blev tvungen att lämna mitt paradis. Det har varit ganska svårt. Det enda som jag har saknat mest är mina brorsöner.
Att få krama om dom, att få pussa på dom, att få se dom le, höra dom skratta. Guld värt för mig som faster. <3
Det är svårt att veta att jag inte längre kan gå över gården för att träffa alla. Att inte kunna gå till State street. Att inte få hajka på ett bra tag framöver. Visst, alla mina fina vänner finns här i Sverige någonstans, men dom är så himla långt bort! Varför skulle just jag bo så himla högt upp i landet? Varför skulle jag vara den utan pengar och körkort? Hade så gärna kunnat ta bilen en helg och bara köra ner till alla och krama om dom. <3
Detta suger verkligen. Ingenting känns som det ska längre. Jag lämnade en del av mig själv i USA. Så är det bara.
Men.. Jag blev tvungen att lämna USA. Rent tekniskt så blev jag faktiskt utkastad. Jag får helt enkelt ta en dag i taget. Försöka få till en bra vardag och ta mig framåt så gott det går.
Att få krama om dom, att få pussa på dom, att få se dom le, höra dom skratta. Guld värt för mig som faster. <3
Det är svårt att veta att jag inte längre kan gå över gården för att träffa alla. Att inte kunna gå till State street. Att inte få hajka på ett bra tag framöver. Visst, alla mina fina vänner finns här i Sverige någonstans, men dom är så himla långt bort! Varför skulle just jag bo så himla högt upp i landet? Varför skulle jag vara den utan pengar och körkort? Hade så gärna kunnat ta bilen en helg och bara köra ner till alla och krama om dom. <3
Detta suger verkligen. Ingenting känns som det ska längre. Jag lämnade en del av mig själv i USA. Så är det bara.
Men.. Jag blev tvungen att lämna USA. Rent tekniskt så blev jag faktiskt utkastad. Jag får helt enkelt ta en dag i taget. Försöka få till en bra vardag och ta mig framåt så gott det går.
