Måste skriva av mig någonstans. Dock vet jag inte riktigt vad jag ska skriva.. Massor med saker snurrar runt i mitt huvud.

Fick den tråkigaste nyheten i Torsdags. En sak som jag absolut inte trodde skulle hända mig...

Min barndomskompis hade dött.. Fick reda på det på facebook i torsdags, fast olyckan hände redan i fredags, 12 Juli 2013. Det var den tuffaste kvällen på länge. jag har fortfarande inte fattat att hon verkligen är borta. Känns mer som att hon är på semester utan internet och att hon snart kommer tillbaka...

 

Denna fina tjej hade precis fått lastbilskörkortet och mådde som en prinsessa där ute på vägarna. Det var det yrket hon brann mest för.

 

Av någon underlig anledning under en av hennes alla körningar, så välte hennes lastbil och hon klämdes under den. 22 år gammal. Gud har tagit en av dom finaste personerna och förvandlat henne till en ängel.

Det känns så sjukt! Efter att jag flyttat ifrån Eskilstuna så träffades vi inte ofta med tanke på dom 70 mil som var emellan oss. I augusti förra året lyckades vi dock träffas på Liseberg och det var en fröjd att äntligen se henne efter alla dom åren som hade gått. Och nu är hon borta.

Allt roligt vi hittade på när vi var små. Allt bus och alla hyss. Ett minne blott...

 

Hur bearbetar man en sån här sak? Hur går man vidare? Jag storgrät i torsdags kväll när jag fick reda på det, men efter det har det inte kommit en enda tår. Inte ens när jag pratat om det med vänner. Känns så kallt av mig. Men jag fattar inte att hon inte finns med oss längre.

45 minuter innan larmet om olyckan kom in, la hon ut en bild på instagram med bild på lastbilen och en obeskrivlig text under. "Den här dagen kommer bli spännande" En timme senare var hon död.

 

 

Jag är glad att jag jobbar den här helgen. Jag hade verkligen inte pallat å sitta ensam hemma med mina tankar.